Baby M

Moses min hjälte

december 2, 2016

img_3515

När den här bilden togs var Moses redan sjuk. Och förmodligen ca 3 månader före detta också.
Det är så svårt att förstå, och ännu klurigare att återberätta. Men jag ska göra ett försök.

För ca 5 veckor sen var Moses ordentligt sjuk, sen var han av och till på förskolan i några veckor, sen blev han sjuk igen.
Det var under den här perioden som vi började tycka att Moses inte blev helt frisk igen när snuva / hosta / feber gett med sig.
Han var på förskolan och han fungerade mest helt som vanligt, men vår vanligtvis coola och charmiga pojke,
blev plötsligt lite mer gnällig, mycket som var ”nej” och ville bli buren mer än vanligt.
Vi tänkte att det nog var för att han inte fått tillbaka orken och kraften riktigt efter sjuksvängarna.
Sen blev han sjuk igen för två veckor sen, då med ordentligt hög feber i tre dagar.

När han blev fri från den, blev han ändå inte bättre.
Jag har ringt både 1177 och BVC för råd, men inget har ju visat på något extremt eftersom han ju också är pigg emellanåt.

Men förra veckan gick det undan, vi tyckte Moses såg blekare och vissnare ut med blotta ögat, så vi åkte till Vårdcentralen.
Där tog de blodprov på honom, men det var så lågt att det inte gav utslag på deras maskiner.
-Hans blod är så vad?!
Här någonstans började väl chocken. Underbara Åsa (som visade sig ha jobbat på Barnakuten tidigare) informerade lugnt och sakligt.
Samtidigt som hon metodiskt satte bedövningsplåster, och bandage, över Moses bägge armveck.
Nu är ni förberedda för att sätta kanyl när ni kommer till akuten.

Här börjar hjärtat dunka så att jag hör mina hjärtslag högre än rösterna runt mig. Magen är ihålig och luften jag andas plötsligt tunn och skör.
Jag och mannen håller varandras hand hårt, när vi åker i bilen mot akuten. Han lugnar mig, och han ser lugnare ut än han är. Precis som jag.
Inom mig skriker jag, vrålar och vill VETA NU! Vad fasen är det som pågår?! Vad är det som händer Moses? Vad? VAD??!!

Vi kommer fram till akuten och får gå in direkt. De tar väl hand om oss och vi känner oss tryggare i vår oro, i deras närvaro, på något märkligt sätt.
Det går snabbt till att de tar de första blodproven, redan de första svaren visar på att vi ska bli inlagda. Moses Hb värde i blodet var då 30.
Ganska snabbt fick vi också informationen om att Moses skulle få blod.

Tusen tankar på en sekund. Hundra frågor och total tunghäfta.
Jag släppte inte Moses ur min famn. Ville inte att han skulle se mina tårar.

Dörrarna öppnades och vi klev in på barnavdelning 62. Små speglar i olika former i en tvååringshöjd på receptionsväggen, en lång grön tygorm i taket.
Tiotalet olika trampbilar, ett helt rum med leksaker, böcker, pärlor, bilar och… fler rum innanför det.
Vi fortsatte längre fram i korridoren och in på vårt rum, ett rum med stora blommande röda vallmo på väggen.

Hur kan hans blodvärde sjunkit SÅ LÅGT utan att vi märkt något?
Huvudet spinner som en frisbee. Moses bryter tankarna med sin underbara lilla röst -mamma?

Det knackar på dörren, in kommer vänliga ögon och mjuka röster, på ett stativ med hjul hänger en blodpåse.
Vad är klockan? Det är nattsvart ute. När blev det mörkt? Vad är klockan?
Moses kopplas till blodet, han pekar på maskinen som styr droppet. Min, säger han. Min.
Ja, älskling den maskinen är din, din medicin och som du förhoppningsvis kommer må bättre av.
150 minuter senare piper maskinen till, de gröna små lamporna lyser färdigt och de vänliga ögonen kommer in igen, och påsen byts ut.
150 nya minuter börjar ticka neråt och Moses somnar i min famn.
Han somnar med ett litet ”flygplan” (hans infart) på sin arm som är kopplad till en lång, lång tankslang med mörkt röd bensin i.
Han sover i min famn och min kudde blir våt av mina tårar. Jag kan inte somna för oljudet i mitt huvud.
Vad är det som är fel? Varför är blodvärdet så lågt? Hur och när hände det?

PIP PIP PIP. 150 minuter har gått. De vänliga ögonen smyger vant och försiktigt in i det mörka rummet, för att inte väcka oss.
Jag är vaken och ser svagt i mörkret hur dem smidigt och ljudlöst kopplar loss bensinslangen.
Lägger ett bandage om Moses lilla arm så han inte ska fastna i något med sitt lilla ”flygplan” på armen.
Sen somnar vi allihop, hela familjen somnar i sitt rum med röda vallmo på väggen.

Vi vaknar när det är ljust ute. Moses säger där och pekar på sin arm, pekar på maskinen och säger min.
Hjärtat brister av hans medvetenhet och gulliga morgonröst. Älskade lilla barn, om du bara visste.

Från kl 23 kvällen innan har Moses fastat, det är som att han vet vad som är på gång. Han som alltid vill dricka vatten, frågar inte.
Jag är orolig, har frågat flera gånger om det verkligen är säkert att genomföra när hans blodvärde är så lågt.
De rullar iväg oss vår säng, Moses sitter nyfiket och tittar sig runt i mitt knä, och den röda vallmon försvinner bakom oss.
Vi åker hissen ner, genom några dörrar som öppnar sig automatiskt och sen parkerar de oss brevid två tomma sängar.
Det känns oroväckande, men jag har lovat mig själv att lita och vara lugn. Jag bär Moses in i salen, där grönklädda människor pratar vänligt till oss.
De säger att det kommer gå fort, och det gör det. Jag ser hur den trubbiga sprutan med mjölkig vätska mjukt trycks in i Moses infart,
han vänder sig upp mot mig, säger mammaoch lägger sin lilla hand på min kind. Sen sover han.

Moses är sövd för benmärgsprov. Det måste läkarna ta för att få klarhet i vad som gör Moses sjuk.
Vi bedövar vår oro och förvirrar tiden genom att försöka äta frukost. Varsitt ägg, tjock yoghurt med frön och dricker kaffe.
Det smakar gott och tomt samtidigt. Som att äta luft och betong på samma gång.

Vi bestämmer oss för att gå till uppvaket för att vänta in Moses, ingen av oss står ut med att vara ifrån honom.
I hallen möts vi av de vänliga ögonen som säger att Moses precis rullats in i sin säng, tillbaka till rummet med vallmon.
I vårt rum står de grönklädda och berättar lugnt att allt gått jättebra, inga problem eller komplikationer, allt är bra.
Vi sätter oss, håller om varann och tittar på honom. Han är så liten, så fin.
Minuterna går och efter vad som känns som en evighet börjar han äntligen vakna till.

Jag kommer aldrig glömma det. Hur han kramade mig där och då, och inte ville släppa taget.
Hur han sa mamma och pappa, flera gånger om. Hur lycklig han såg ut när Maccis kom in med macka och yoggi till honom.
Hur han åt med ett konstant leende på läpparna. Det syntes på honom att han redan mådde bättre.
Natten med den mörkt röda bensinslangen hade gjort nytta.

*

Vi sitter runt det runda bordet inne i Lekterapin, precis vid riddarborgen och det lilla slitna bilgaraget.
Moses kör med bilarna upp och ner, runt och runt. Vi bygger klossar och lägger pussel.
Han är piggare, det är det ingen tvekan om, och det visar provsvaren också. Hans Hb värde har gått upp till 57.

Väntar svar från benmärgsprovet också, för vi vet fortfarande inte vad det är.
Ena stunden släpper allt och vi är bara där, i stunden, leker och myser. Njuter.
Nästa stund snurrar tankarna igen, och frågorna stockar sig i en liten smal flaskhals och luften blir svår att andas igen.
Timmarna går.

*

Moses ska få mer blod, men inte förrän dagen efter. Sömnen är lite bättre den natten. Moses sover mellan oss.
Vi rullar ihop filtar och bäddar iordning mellan sängarna, för att få skarven att försvinna. Jagar känslan av att sova hemma.
Vi lyckas någorlunda och mannen somnar med ena handen i min, och andra armen runt sin lilla son.
Ur mina ögon rinner kärlek, skräck, rädsla, oro, och konstigt nog också ett lugn. Jag somnar återigen på en våt kudde.

*

Vi äter frukost tillsammans nästa morgon, alla tre. Solen och den blå himlen från dagen före har bytts ut mot en blyertsgrå tung himmel.
Stora pölar av regn fladdrar till i vinden. Det är grått. Mörkt. Det är Black Friday.

Jag knyter min hand hårt och ber en stilla bön om att det ska bli en ljusare dag.
Skrockfylld och skraj så jag skakar över att Black Friday ska få en helt annan innebörd för oss.

Var är provsvaren på benmärgsprovet?

Lekterapin får ett långt besök av familjen Tannerfalk igen. Samma bilar får en åktur igen, och samma klossar byggs till nya torn.
Vi tittar på varann och gläds över att se vår lilla pojke ändå är piggare. Kärleken går att ta på.
Men genom persiennerna ser jag dem, de tunga grå oroliga molnen. Oron kommer tillbaka.

De vänliga ögonen hittar oss och säger att det är dags igen, så vi hämtar några filmer i bokhyllan och går tillbaka till vårt rum med den blommande vallmon.
Och mitt hopp tänds igen. Blommor, vilken effekt de har… jag är en blomsterflicka rakt igenom.

Moses väljer film, gissa en gång, just det. Det blir Disneys & Pixars ”Bilar”.
Han sätter sig hos mig i den uppfällda sängen och de vänliga ögonen kopplar in bensinslangen igen.
Den mörkt röda och livsviktiga bensinen börjar droppa, och vi försvinner skönt nog, snabbt in i filmens värld.

Det blir eftermiddag, sen eftermiddag och vi har fortfarande inte fått veta något om provsvaren.
-Fan älskling, det här känns inte bra. Inte bra alls. Varför skulle det annars ta sån tid?
Vi tittar på varann, försöker lugna varann, men håller båda på att sprängas.
Moses vill ha på sig sina skor så vi bestämmer oss för att ta en promenad på sjukhuset.
Och då händer det. Det blir så uppenbart. Moses mår kanon.

Han springer ner i korridorerna, skrattar högt och skriker om och om igen för att det ekar kul i hissen.
Vi skrattar också, för vilken energi han har! Då slår det mig, det är ju så HÄR han är när han är sig själv.
Vår charmiga pojke som flörtar omkull sina föräldrar varje dag.

Hoppet tänds igen.

*

Det är sen eftermiddag, mannen säger att läkaren precis tittade in när jag var på toaletten, han skulle komma tillbaka.
Minuterna efter det kändes som år. Den halvtimmen gav mig gråa hår och sämre syn.

Sen kom han. Mannen med LÄKARE inbroderat på vänster bröst på sin ljusblå tröja.

Jag höll hårt i Moses, vågade knappt titta upp. -Vi har fått tillbaka provsvaren.
Allt ser jättebra ut. Det är som vi hoppats på, TEC*, och ingen allvarlig blodsjukdom.
Luften går ur mig, mina tårar börjar flöda nerför mina kinder, Moses nacke blir våt av mina tårar.
Jag pussar hans huvud om och om igen. Tittar på mannen och läkaren, Moses och mannen, läkaren och Moses. Vet inte vem jag älskar mest?
Vi får behålla vår lilla pojke hos oss. Han kommer bli frisk. Helt frisk.
Mardrömsdygnen är över, han har TEC. Inget farligare, han kommer bli frisk.

Det är Bright Friday.

*
*TEC innebär kortfattat att Moses benmärg slutat producera röda blodceller, man vet inte varför detta händer.
På vissa barn har man hittat ett virus, men inte hos alla. Och det är ungefär ett barn om året som får denna sjukdom.
Inget som smittar, inget som kommer igen, inget som man behöver oroa sig över framöver.

HUR har vi då inte kunnat märka något?

Det är något som skett under lång tid, sjunkit sakta, sakta. Läkarna gissar på att det börjat mellan 6 veckor-3månader sen.
Samtidigt som blodvärdet sjunkit så sakta, eftersom det inte kommit några nya blodceller,har Moses också ”vant” sig lite vid det allt lägre blodvärdet.
Därför han ändå fungerat. Hans kropp har anpassat sig.

Men det var hans sista febersväng som fick det att rasa ordentligt, då kraften gick åt att läka 40 gradersfebern.

Benmärgsprovet visade att där fanns röda blodceller, så Moses egna produktion hade redan satt igång vilket var toppenbra såklart.
Så inga fler blodtransfusioner behövs, bara några återbesök till.

Moses senaste blodprov visade att hans Hb värde gått upp, läkarna hoppades på minst 80.
Han hade 114.

*
Vi är SÅ OTROLIGT tacksamma för allt.

Personalen på Barnakuten. Personalen på Barnavdelning 62. Narkos teamet. Köket som lagar all mat.
Torben. Johan H. Staffan. Haddy. Jossan. Rosa. Och många fler.
Blodgivarna. BLODGIVARNA! Om jag ändå visste vilka ni var. Min tacksamhet svämmar över.

Tack. Tack. TACK.
Tomten kommer till er alla i år. Snällare och finare människor får man leta efter.

*

Bli Blodgivare. Rädda liv.
Läs mer H Ä R

*

Mi Casa

home

november 29, 2016

img_0798-1-2

Du som följer mig på Instagram har sett att det hänt en del på sistone som förklarar tystnaden här.
Vi har legat inlagda med Moses på sjukhuset, och efter några dygn i ren skräck av oro, fick vi tillslut ett glädjebesked.

Moses kommer att bli frisk, helt frisk. Men det dröjer ett tag.
Så jag är tillbaka här och berättar mer om ett par dagar, nu tar vi tid för att ta igen oss.

Stor kram så länge, vi ses snart igen.

Life

paketerat

november 20, 2016

img_9045-1 bonnierkidsclub

Igår hade jag en diskussion med en av mina vänner gällande julklappar, och vi två var överens i hur vi känner.
-Antal julklappar? Så få som möjligt, och så bra som möjligt.
Hellre en bra och användbar julklapp, än tio smått onödiga prylar.

Gillar inte alls hetsen kring julklappar och presentregn, och det sitter i min grund. För så vill jag ha det själv, om jag får välja.
Förr så shoppade jag mycket mer, och ville ha mer och större utbud, men så känner jag inte längre.
Hellre en bra handväska, än åtta halvbra. Vad ska jag med dom andra till som bara hänger där bara för att.
Jag vet ju att jag ändå alltid väljer använda den jag gillar bäst.

Vad ska då Moses få i julklapp?
Vet inte riktigt än, han har fått så mycket bra saker på sistone, så det är inget direkt på önskelistan just nu förutom kläder.
Men klart att det blir något hårt paket också. Han är mycket förtjust i en polisbil med sirener som låter, hmmm vi får väl se…

Jag kom på en present som Moses fått som är mycket uppskattad, Bookbox. Ett bra tips till dig som har idétorka och vill ge en present som varar.
Bookbox är en prenumeration på böcker som kommer i en box i brevlådan 4 ggr om året.
Du anpassar själv vilken åldersgrupp böckerna ska passa från 0 – 12 år, och kostar 190 kr.

Bra pris, bra böcker och en mycket bra present. Läs mer om det  H Ä R

*

Har du ett tips på en bra hållbar julklapp eller present?
Hojta till i kommentarerna, jag tar tacksamt emot tips.

*

Fashion

i like you a dot

november 19, 2016

gejdelomma

Ni vet när man ser ett plagg och direkt tänker, ”den där kommer passa mig bra” Och så klickar man på köp.
Sen väntar man på att paketet ska komma, och så plötsligt plingar ett sms till och paketet finns att hämta på Ica.
Man kör dit, hämtar paketet och vill bara hem så snabbt som möjligt för att få se, känna och prova på riktigt.

Precis så var det med denna blusen. Jag har alltid gillat prickigt och modellen på denna blusen är så fin.
Lite längre kort ärm (haha kan man ha det?) och med en rolig detalj av lager på lager.

Blusen har jag hittat i en ny liten webshop, som jag hittat via Instagram. Man älskar ju ändå sociala medier!
Och webshopar med bra service, utbud och snabb leverans.

*

Blusen får stanna, och åker nog på redan ikväll. Vi ska försöka fira lördag så gott vi kan, med god mat och mys.
Det blir en lugn och stilla hemmakväll, för Moses har prickat in en febersväng igen. En hög sådan denna gången.
Han har haft över 39 grader sen i torsdags natt. Så det blir soffan, Så Mycket Bättre och hela familjen under filten.

Ja, denna hösten är inte mycket bättre än förra hösten. Jag och Moses har varit så mycket sjuka att det inte är roligt på nåt sätt längre.
I år är min sjukis såååå seeeeg och vill inte ge med sig, men jag börjar nog ändå känna mig lite bättre nu.
Hoppas VERKLIGEN inte att jag blir sämre igen nu, när Moses är krasslig igen.

Men, men det känns ändå lite bättre med en fin prickig blus och härlig musik i högtalarna.
Och ute skiner solen mot blå himmel.

Allt blir bra. Allt blir bra.

*